Snart har det gått en vecka sedan vi lämnade av världens finaste lilla ponny i Bro för vidare transport upp till sin nya ägare i Norrland, 85 jävla mil härifrån. Så för första gången på flera år har jag ingen häst. Inget måste att åka till stallet varje dag. Det känns konstigt, tomt, men samtidigt otroligt skönt då jag helt tappat hästintresset.
Jag saknar min lilla prins enormt och det gör ont att veta att vi aldrig kommer få träffas igen. Men jag är glad sålänge han får ha det bra, även om det är hos någon annan än mig.
Och nu ska jag sluta skriva innan jag börjar gråta, ciao